Standard frågan jag får "hur känns det och vara hemma?". Och på riktigt, jag ska vara ärlig, just nu känns det inte så himla bra. Men jag antar att det kommer, och jag hoppas det. Och återigen vill jag inte att ni här hemma ska missförstå mig, jag har saknar er allihopa nåt otroligt.
"Idag har jag varit hemma i en vecka och jag tror ännu inte jag fattat. Fattat att jag är hemma men även att jag varit i väg i tio månader. Vad hände med tiden? Känns som jag är tillbaka på ruta ett, precis där jag lämnade, och att allt som hänt mig varit som en lång dröm. Vill bara kunna få ett grepp om allt, hantera mina känslor och sortera dem på något sätt. Kunna sätta ord på vad jag känner, det känns nästintill omöjligt, men jag tänkte ändå ge det ett försök.
Jag sitter här i mitt barndomsrum och inser att inget har ändrats. Jag är såklart glad att alla mår bra och ja - folk har fått nya jobb, pojkvänner, förlovningar har skett och så vidare. Men inom mig skriker jag; ser ni inte hur mycket jag förändrats? Och nu menar jag inte hur mitt hår förändrats, min kropp eller kläder som har något med utseende att göra. Jag menar vad som försigår i mitt huvud. Jag känner mig arg. Vilsen. Stundtals funderar jag om det verkligen har varit värt det för inget har förändrats, men sen känner jag att det är det enda jag gjort som är viktigt för det har förändrat allt.
Jag tror, eller jag vet, att ni som aldrig varit iväg en längre tid, och speciellt på egen hand, kommer aldrig kunna förstå och sätta er in i allt som försigår i mitt huvud. Det är nog det som är det mest frustrerande. Jag vill minnas, dela och diskutera allting jag varit med om men jag hittar inte ord för att beskriva mig. Allt finns ju där, uppe i mitt huvud, blixtrar av fina minnen, men det är så svårt att kommunicera. När man kommer hem efter en så lång tid förväntar man ju sig hektiska konversationer med familj och vänner, men det känns bara som jag sitter där tyst, som att folk får dra ur mig saker. Hur ska jag någonsin kunna förklara mina tio månader i några få ord?
Alla steg som jag tagit och allting som jag lärt mig om mig själv är obeskrivligt, men allting känns som ogjort när man återvänder hem. Det känns som jag backat tre år i tiden och går tillbaka till någon jag kämpat att komma ifrån. Att dessutom komma från en sådan liten stad där man alltid haft en stämpel, gör det inte lättare. Jag är inte samma Frida längre och jag vill att alla ska se det, frustrationen växer inom mig. Alla har förutfattade meningar här och när man reser är det så skönt, för man kan komma ifrån allt detta och göra dig själv till en helt ny person.
Missförstå mig inte - det är underbart att vara hemma och träffa er alla. Än så länge har jag haft fullt upp, allt har varit nytt och spännande och jag har till och med insett hur jävla vackert Sverige är. Men jag vet att om ytterligare en vecka kommer jag bli van, jag kommer stå här och stampa igen, vilja lämna.
Dom kallar det för "the travel bug", men egentligen är det längtan att vilja återvända till en plats där folk pratar samma språk som du. Inte engelska, inte mandarin eller spanska, utan det språk där alla vet hur det är att lämna, ändras, växa, uppleva, lära och sedan återvända hem för att känna sig mer vilsen än i sin hemstad än vad du kände dig i den mest främmande plats du besökt. Ögonblicket man stiger av planet är det inte bara äventyret som har slutat, utan även tiden att vara förstådd.
Även om jag har längtat, har jag alltid varit så rädd för den dagen jag skulle återvända hem. Jag har läst ett tio-tal texter om att undvika "post travel depression", för ja, det finns faktiskt en störning som kallas så. Jag har fruktat och funderat många gånger på att bara "missa" sista planet hem. Men samtidigt vet jag att jag måste komma hem, smälta mina tio månader, bli lite "hungrig" igen och välkomna tillbaka mitt ressug. Allt för många gånger under denna resa har jag känt att jag varit för mätt, bägaren har runnit över och att jag har behövt en paus för att hinna ta in alla upplevelser. Redan nu sitter jag här och funderar på nästa stora resa. Jag tror jag behöver något att se fram emot för att inte falla ner allt för djupt.
Jag kan inte säga det för många gånger, utan beslutet att resa själv är det bäsa jag gjort. Och något jag är stolt över, för jag klarade det faktiskt. Från början såg jag det som en utmaning, ett stort lopp jag skulle ta mig igenom. Första dagen kände jag mig som en riktig nybörjare när jag satt där själv på hostlet och inte hade en aning om hur man gjorde nya vänner. Vad säger jag, hur beter jag mig? "Fake it until you make it" tänkte jag. Så det var vad jag gjorde, jag låtsades att jag var en erfaren backpacker som hade rest själv i flera månader. Det funkade perfekt för inom några dagar hade jag tiotals kompisar där som jag kunde kalla min familj. Sedan flöt allt bara på, och med varje ny vänskap och erfarenhet växte jag starkare och allt självsäkrare.
Är du sugen på att resa själv? Tveka inte, gör det bara. Du har inget att förlora och om jag klarar det, klarar du det. Det finns nog inget mer lärorikt och utvecklande du kan investera i, och på köpet får du ju dessutom en oförglömlig resa. "