Att komma hem You see the world, try new things, meet new people, fall in love, visit amazing places, learn about other cultures – then it’s all over. People always talk about leaving, but what about coming home?


Om någon missat att jag är hemma igen, så kan jag ju säga det här med. Jag är hemma i Sverige! Känner mig inte redo eller har lusten att sätta mig ner och berätta o skriva här än. 

Men jag åkte hem direkt efter Indonesien och överraskade familj och vänner. Ingen visste att jag skulle komma. Stor överraskning! Lovar och berätta om det en dag. Just nu försöker jag bara smälta in att jag är hemma igen, och det är svårare än jag först trodde.
 Känner mig såklart lycklig med all familj o vänner men just nu är det enda jag vill är att åka härifrån. Jag känner mig inte riktigt hemma, jag behöver äventyr, jag behöver upptäcka, jag behöver träffa nya underbara människor varje dag, värme, sol m.m.
 Läste precis en text som en tjej hade skrivit där hon sätter ord på precis hur jag känner! Det är nästan som det är taget precis ur mina tankar. Precis hur det känns och komma tillbaka till allt där allt är som vanligt men det känns som jag är någon HELT annan än när jag lämnade och ingen märker eftersom det inte syns på utsidan.
 Standard frågan jag får "hur känns det och vara hemma?". Och på riktigt, jag ska vara ärlig, just nu känns det inte så himla bra. Men jag antar att det kommer, och jag hoppas det. Och återigen vill jag inte att ni här hemma ska missförstå mig, jag har saknar er allihopa nåt otroligt. 

Här kommer texten som Frida skrev i son blogg http://fridastur.blogg.se
Jag kunde inte känna igen mig mer: 


"Idag har jag varit hemma i en vecka och jag tror ännu inte jag fattat. Fattat att jag är hemma men även att jag varit i väg i tio månader. Vad hände med tiden? Känns som jag är tillbaka på ruta ett, precis där jag lämnade, och att allt som hänt mig varit som en lång dröm. Vill bara kunna få ett grepp om allt, hantera mina känslor och sortera dem på något sätt. Kunna sätta ord på vad jag känner, det känns nästintill omöjligt, men jag tänkte ändå ge det ett försök.
 
Jag sitter här i mitt barndomsrum och inser att inget har ändrats. Jag är såklart glad att alla mår bra och ja - folk har fått nya jobb, pojkvänner, förlovningar har skett och så vidare. Men inom mig skriker jag; ser ni inte hur mycket jag förändrats? Och nu menar jag inte hur mitt hår förändrats, min kropp eller kläder som har något med utseende att göra. Jag menar vad som försigår i mitt huvud. Jag känner mig arg. Vilsen. Stundtals funderar jag om det verkligen har varit värt det för inget har förändrats, men sen känner jag att det är det enda jag gjort som är viktigt för det har förändrat allt.
 
Jag tror, eller jag vet, att ni som aldrig varit iväg en längre tid, och speciellt på egen hand, kommer aldrig kunna förstå och sätta er in i allt som försigår i mitt huvud. Det är nog det som är det mest frustrerande. Jag vill minnas, dela och diskutera allting jag varit med om men jag hittar inte ord för att beskriva mig. Allt finns ju där, uppe i mitt huvud, blixtrar av fina minnen, men det är så svårt att kommunicera. När man kommer hem efter en så lång tid förväntar man ju sig hektiska konversationer med familj och vänner, men det känns bara som jag sitter där tyst, som att folk får dra ur mig saker. Hur ska jag någonsin kunna förklara mina tio månader i några få ord? 
 
Alla steg som jag tagit och allting som jag lärt mig om mig själv är obeskrivligt, men allting känns som ogjort när man återvänder hem. Det känns som jag backat tre år i tiden och går tillbaka till någon jag kämpat att komma ifrån. Att dessutom komma från en sådan liten stad där man alltid haft en stämpel, gör det inte lättare. Jag är inte samma Frida längre och jag vill att alla ska se det, frustrationen växer inom mig. Alla har förutfattade meningar här och när man reser är det så skönt, för man kan komma ifrån allt detta och göra dig själv till en helt ny person. 
 
Missförstå mig inte - det är underbart att vara hemma och träffa er alla. Än så länge har jag haft fullt upp, allt har varit nytt och spännande och jag har till och med insett hur jävla vackert Sverige är. Men jag vet att om ytterligare en vecka kommer jag bli van, jag kommer stå här och stampa igen, vilja lämna.
 
Dom kallar det för "the travel bug", men egentligen är det längtan att vilja återvända till en plats där folk pratar samma språk som du. Inte engelska, inte mandarin eller spanska, utan det språk där alla vet hur det är att lämna, ändras, växa, uppleva, lära och sedan återvända hem för att känna sig mer vilsen än i sin hemstad än vad du kände dig i den mest främmande plats du besökt. Ögonblicket man stiger av planet är det inte bara äventyret som har slutat, utan även tiden att vara förstådd. 
 
Även om jag har längtat, har jag alltid varit så rädd för den dagen jag skulle återvända hem. Jag har läst ett tio-tal texter om att undvika "post travel depression", för ja, det finns faktiskt en störning som kallas så. Jag har fruktat och funderat många gånger på att bara "missa" sista planet hem. Men samtidigt vet jag att jag måste komma hem, smälta mina tio månader, bli lite "hungrig" igen och välkomna tillbaka mitt ressug. Allt för många gånger under denna resa har jag känt att jag varit för mätt, bägaren har runnit över och att jag har behövt en paus för att hinna ta in alla upplevelser. Redan nu sitter jag här och funderar på nästa stora resa. Jag tror jag behöver något att se fram emot för att inte falla ner allt för djupt.
 
Jag kan inte säga det för många gånger, utan beslutet att resa själv är det bäsa jag gjort. Och något jag är stolt över, för jag klarade det faktiskt. Från början såg jag det som en utmaning, ett stort lopp jag skulle ta mig igenom. Första dagen kände jag mig som en riktig nybörjare när jag satt där själv på hostlet och inte hade en aning om hur man gjorde nya vänner. Vad säger jag, hur beter jag mig? "Fake it until you make it" tänkte jag. Så det var vad jag gjorde, jag låtsades att jag var en erfaren backpacker som hade rest själv i flera månader. Det funkade perfekt för inom några dagar hade jag tiotals kompisar där som jag kunde kalla min familj. Sedan flöt allt bara på, och med varje ny vänskap och erfarenhet växte jag starkare och allt självsäkrare. 
 
Är du sugen på att resa själv? Tveka inte, gör det bara. Du har inget att förlora och om jag klarar det, klarar du det. Det finns nog inget mer lärorikt och utvecklande du kan investera i, och på köpet får du ju dessutom en oförglömlig resa. "
1 Kommentarer 2015-06-18 @ 22:21:47 | KATEGORI: I Australien   Till bloggens startsida Sök i bloggen Senaste inläggen • • Att komma hem • Kategorier • • Dubai 2015 • • Efter resan • • Europa tågluff 2018 • • I Australien • • Indonesien 2015 • • Innan Australien • • Innan resa • • Nya Zeeland 2015 • • Singapore 2019 • • Sydamerika 2016/2017 • • videor • Arkiv • • Januari 2020 • • December 2019 • • November 2019 • • Oktober 2019 • • September 2019 • • Augusti 2019 • • Juli 2018 • • Juni 2018 • • December 2016 • • November 2016 • • Oktober 2016 • • September 2016 • • April 2016 • • Juni 2015 • • Maj 2015 • • April 2015 • • Mars 2015 • • Februari 2015 • • Januari 2015 • • December 2014 • • November 2014 • • Oktober 2014 • • September 2014 •